Nästa vecka lämnar jag in ett remimssvar, på Missbruksutredningen (S 2008:04), till SKL från Miljöpartiet. Den särskilda utredarens Gerhard Larssons uppdrag har varit att göra en samlad översyn över den svenska missbruks- och beroendevården utifrån kommunernas, landstingens och statens insatser. Uppdraget omfattar alla delar av vården och behandlingen, det vill säga såväl innehåll och tillgänglighet som ansvar och organisation. Hans förslag till förbättring innefattar en genomgripande strukturförändring där hela huvudmannaskapet för vård och behandling av missbrukare läggs på landstingen, givet ansatsen att missbruk ska behandlas som en sjukdom. Jag anser att det skulle vara ett framsteg för svensk missbrukarvård om lagstiftningen fastslog att beroende bör betraktas som en sjukdom och behandlas av den myndighet som utför vård- nämligen landstingen. Det är viktigt att vi kommer ifrån den moraliserande tonläge som ofta förekommer då man talar om missbrukare. Våra antaganden om hur man bäst behandlar missbruk bör vila på vetenskaplig grund, inte på moralkakor.
Jag skiver också i remissvaret att auktorisation av vårdhem eller boende är nödvändigt. För att bedriva vård för alla andra grupper i samhället behöver vårdgivaren ha en särskilt legetimering, men för missbrukare behövs ingen dokumenterad auktorisering. De behandlingsmetoder som erbjuds missbrukare bör, precis som i övrig hälso- och sjukvård, vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Övrig lagstiftning, tex den om sprututbytesprogram, skulle också behöva förnyas utifrån ett vetenskapligt perspektiv.
Inlägg taggade ‘missbruk
beroendevård
Jag skriver idag om beroendevården på Barometerns debattsida. För er som inte har Barometern så kommer artikeln här också:
Beroendevården behöver en huvudman
På fredag åker jag till Stockholm för att lyssna på Gerhard Larsson, statens utredare i missbruksfrågor. Larssons utredning innehåller många bra förslag men framförallt kan man i utredningen se en ansats till att se på missbruk och beroende utifrån delvis nya perspektiv. Larsson menar att beroende är en sjukdom och därför bör behandlas framförallt inom hälso- och sjukvården. Enligt utredningen ser även den enskilde det som mer naturligt att söka sig till hälso- och sjukvården än att uppsöka socialkontoret för att få hjälp att bryta ett beroende.
Idag är beroendevården till stor del inriktad på det sociala. En missbrukare anses stå långt bort från samhället och lever i mer eller mindre social misär. Men det är bara en bråkdel av dem som lider av ett beroende som kan kategoriseras så. Majoriteten finns mitt i bland oss med jobb, familj och villa. Både alkoholister, narkomaner och dopade.
Vare sig kommuner eller landsting står i dag rustade för att möta den här verkligheten. Det är ofta krångligt att komma till den vård som den enskilde kan behöva, det är dessutom väldigt olika i olika delar av landet hur beroendevården är uppbyggd. Ofta skiljer man på alkohol och övriga droger. Alkoholproblem kan man ofta få hjälp med på vårdcentralen medan andra droger ofta ligger inom psykiatrins område.
För mig är det självklart att beroende är en sjukdom och därför ska behandlas av sjukvården. Landstinget borde, precis som Larsson föreslår, vara huvudman för beroendevården och primärvårdens roll måste vidgas. Det måste vara enkelt att få hjälp. När någon känner att livet är på väg att spåra ur ska inte han eller hon behöva lägga energin på vart han eller hon ska vända sig. Det ska vara enkelt att få vård så att energin kan läggas på att ta tag i beroendet.
Ett lokalt exempel på hur dagens delade huvudmannaskap försvårar för både kommuner och landsting att bedriva välfungerande beroendevård är södra länets beroendecentrum. Beroendecentrum började som ett samarbete mellan landstinget och kommunerna i södra Kalmar län, där vården bedrivs tvärprofessionellt för framförallt personer med samsjuklighet, det vill säga personer med både beroende och psykiatrisk sjukdom. Men beroendecentrum skulle även fungera som ett kunskapscentrum till nytta för alla länsinnevånare. Kommunerna har sedan inte kunnat enas om ekonomin och därmed inte velat ta ansvar för denna, i alla kommuner, utsatta grupp. Beroendecentrum finns fortfarande, och drivs av landstinget i visst samarbete med Kalmar kommun, till oerhörd nytta för många med samsjuklighet i södra länet men samarbetet mellan kommunerna är så gott som obefintligt.
En av mina hjärtefrågor är att få en bättre fungerande beroendevård i länet. Det är dags för en mer seriös syn, från politiskt håll, på beroende. Samhället måste ta beroendesjukdom på allvar och sluta stigmatisera de som är beroende. Gerhard Larssons missbruksutredning har många bra förslag, bland annat de jag nämner ovan men även när det gäller den i länet aktuella frågan om sprutbyte, som kan förändra och förbättra beroendevården i stort och synen på beroende. Jag kommer att vara drivande för att genomföra dessa förändringar. Både i SKL, där jag sitter i Social och individomsorgsberedningen, och i Landstinget i Kalmar län.
Jessica Rydell (MP)
Svar till Västervikstidningen
Nu har även Västervikstidning gett sig in i debatten om flumvård.
Så här ser mitt svar till tidningen ut:
Jag vet att många människor finner tröst i tro, den kan vara religiös, andlig, ateistisk eller på en högre makt med mera, och det har jag inget att invända emot. Var och en har rätt till vilken tro han eller hon föredrar så länge det inte skadar någon annan.
Det jag vänder mig emot är något annat. Gudrun skriver på sin blogg i det inlägget som ni hänvisar till ”Lösningen på kvinnornas problem låg inte i att ta sig samman och med hjälp av självövervinnelse ta sig ur sitt missbruk. Deras upprättelse skedde när de tog emot Jesus som sin frälsare.” Att som landstingsråd ha den inställningen till hur man ska hjälpa människor ut ur sitt missbruk är inte bara häpnadsväckande det är skrämmande.
Jag tycker att det är jätteviktigt att som landstingsråd vara lite mer professionell med vilka signaler som man sänder ut. Här säger Gudrun faktiskt att frälsning är lösningen för missbrukare. Det är att slå blå dunster i ögonen på folk och förringa hela det helvete som det ofta är för en missbrukare att ta sig tillbaka till ett vanligt liv. Det tycker jag är väldigt allvarligt.
Jag vill även vara tydlig med att jag inte är ute efter att förringa LP-stiftelsens verksamhet. Om man läser om LP-stiftelsens verksamhet så ser man att den, precis som de flesta behandlingsalternativ inom missbruksvården, använder motiverande samtal, kognitiv beteende terapi och arbetar med att stärka det som är bra hos individen. Verksamheten bygger på en kristen värdegrund och personalen är troende. Det finns inget som säger att frälsning är deras behandlingsmetod, vilket man kan tro när man läser det Gudrun skriver.
Oftast behövs det många olika insatser och ibland kan tro vara en komponent, men frälsning är ingen behandlningsmetod.
KD´s flumvård
Gudrun Brunegård, landstingsråd för KD, skrämmer mig. Hon skriver på sin blogg om några kvinnor som påstås tagit sig ur missbruk genom frälsning.
Lösningen på kvinnornas problem låg inte i att ta sig samman och med hjälp av självövervinnelse ta sig ur sitt missbruk. Deras upprättelse skedde när de tog emot Jesus som sin frälsare.
För mig är det obegripligt att ett landstingsråd så helt kan bort se från den medicinska och psykiatriska aspekten och lägga allt i händerna på en sagofigur. Att sprida den bilden av hur humbug kan hjälpa så allvarliga problem som missbruk måste ändå anses som rent skadligt.
En missbrukare som vill ta sig ur sitt missbruk behöver komma igång med en relevant behandling mot sitt beroende. Det är den egna vilja tillsammans med social, medicinsk och eller psykiatrisk behandling som hjälper människor ut ur sitt missbruk. Att vilseleda genom att säga att frälsning är vad dessa människor behöver är att sprida villfarelser och som landstingsråd borde Gudrun inse skillnaden. Religiös fanatism hör inte hemma inom sjukvården.
Beroendecentrum
Härom dagen togs sig borgerliga politiker, både från kommun och landsting, tid att besöka beroendecentrum här i Kalmar. Beroendecentrum startade för ett par år sedan och arbetet görs i samverkan mellan landstinget och kommunerna i södra länet.
Under förra mandatperioden när KD var ordförande i landstingsstyrelsen monterades beroendevården för södra länet, i landstingets regi, ner. Detta trots att det, vad jag vet, inte fanns några indikationer på att antalet beroende skulle minskat eller helt försvunnit. Jag är väldigt nöjd med att vi har fått igång beroendevård igen här i söder.
Men med tanke på KD:s människosyn så är det glädjande att dom nu verkar vara intresserade av att vi ska ha en fungerande beroendvård i hela länet, eller i alla fall här i söder. Betyder det att KD lokalt har börjat älska sin nästa även om vederbörande har dubbeldiagnos?
Vilken dag
Känner mig helt omtumlad. Efter dagens artikel i Barran, första sidan plus 4-5, har livet tett sig lite ovanligt.
Jag har på alla möjliga media fått kommentarer att jag är modig, att jag ska stå på mig och att jag gör ett bra jobb. Bloggande vänner och politiker, Akko, Christer och Basse, har skrivit värmande inlägg. Det tackar jag för!
Har även fått respons från några för mig okända människor. Fantastiskt! Jag är rörd över hur många vänliga människor det finns. Jag vet också att det finns de som kommer att se på mig med dömande ögon efter det här ”avslöjandet” men det kan jag hantera. Speciellt nu efter alla värmande ord.
Så tack, tack så väldigt mycket.
Bättre beroendevård
Kalmar län har fått 1,5 miljon från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) för att förbättra samarbete mellan just kommuner och landsting inom missbruksvården.
Pengarna kommer väl till pass, samarbetet mellan kommunerna och landstinget har viss förbättringspotential som vi brukar säga i landstinget.
En anledning till att samarbetet inte är riktigt bra är förstås att missbrukare är en grupp som dels ogärna beblandar sig med vare sig sjukvården eller socialtjänsten men även att denna grupp lätt att prioritera ner från agendan.
Det borde inte vara så. Hjälper vi en person ut ur sitt missbruk kan den personen få ett värdigt liv men samhället kommer också att undvika stora kostnader. Kostnader för sjukvård, socialbidrag, kriminalvård, polisväsendet, försäkrings utbetalningar med mera. Detta måste både landsting och kommuner inse och nyckeln ligger i mer samverkan.
Tillbaka till landet
Är hemma igen från senaste resan. Det är sista resan som var inbokad innan jul. Har verkligen längtat efter barnen, jag har ju knappt hunnit träffa dom på två veckor. Planen är att ägna så mycket tid som möjligt åt barnen den här helgen. Imorgon ska vi på vernissage på Kalmar konstmuseum där en utställning med En vitrysk konstnär öppnar imorgon (ska inte försöka mig på att stava hans namn).
Har idag bland annat besök infektionskliniken på universitets sjukhuset i Malmö. Eller egentligen inte hela kliniken utan deras sprututbytesprogram. Där fick jag träffa två av sjuksköterskorna som tar hand om narkomanerna och dessutom en kurator som är knuten till programmet. Underbara engagerade människor med stor empati. Det var verkligen roligt att höra dom berätta om sitt arbete och programmets verksamhet. dom var verkligen glada att få möjlighet att arbeta med sjukdomsprevention i den här mycket utsatta gruppen. Dessutom arbetar en barnmorska och en läkare inom programmet. Utöver programmets verksamhet så har Region Skåne en del övrig verksamhet för framför allt hemlösa, tandvård till exempel.
Det var verkligen intressant och jag har fått än fler argument för att detta är ett bra sätt att göra något varaktigt för att få missbrukare att prova ett nykter liv. Jag känner mer övertygad än någonsin att detta är rätt väg att gå för fler landsting, men att det behöver justeras utifrån lokala behov och förutsättningar.
För sprututbyte
På DN debatt skrev härom dagen tre generaldirektörer om sprututbytesprogram.
Precis som jag hävdar dessa generaldirektörer (för socialstyrelsen, smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut) att sprututbyte är en viktig folkhälsofråga. Att vilja införa sprututbytesprogram handlar inte om att vara drogliberal eller att verka för ett fortsatt narkotikamissbruk utan det handlar om att göra en hälospolitisk insats för utsatta människor. Alla har rätt till en jämlik hälsa
