mer vetenskap och färre moralkakor

Debatten om narkotika och beroende tjänar på att föras med mer vetenskapliga och biologiska perspektiv och med färre moralistiska.

 

ännu värre

Ja jag vet jag borde ha lärt mig vid det här laget! Men när man blir så uppenbart feltolkad som jag blev av ledaren i Barometern i fredags så vill man ju åt minstone försöka påpeka detta. La ju även ut här mitt svar till Martin Tunström, ledarskribent på Barometern.

Svaret är publicerat i dagens tidning och då finns ju givetvis ett svar på det från ledaren. Så långt är allt frid och fröjd. Men Tunströms svar är en ännu värre snedtolkning.

Men som sagt det var inte annat att vänta, det är alltid så ledare brukar svara. Frågan är om det verkligen är lönt att besvara inlägg på ledarsidan överhuvudtaget?

Trist iallafall att ledaren tycker det är viktigare att tycka än att vad vad han tycker till om.

missbruk och narkotika = känsliga ämnen

I veckan intervjuades jag av Barometern angående vår partiprogramsrevidering, läs artikeln här. Tycker det är väldigt roligt att vårt parti under de senaste åren har satsat på att utveckla hälso- och sjukvårdspolitiken. Speciellt nöjd är jag med de delar som handlar om modern vård, förebyggande vård, köfrivård utifrån ett hälsoperspektiv och det starka fokuset på patientinflytande i vården.

Det förvånar mig däremot att våra tankar kring missbruk och beroende inte har kommit längre. Det är bra att vi nu har med både sprutbytesprogram och läkemedelsassisteradbehandling (typ metadon) men för att få hela kedjan borde vi även arbeta för en avkriminalisering av eget bruk (ej att sammanblanda med innehav för eget bruk eller legalisering). Det är drogerna inte männsikorna som vi ska bekämpa och vi måste inse att den dömande attityd som polisiära insatser leder till inte minskat missbruket utan det leder till stigmatisering. Det är fullt möjligt att även med denna ändring verka för ett narkotikafritt samhälle.

i Miljöpartiets ideologi finns det tydligt att vi inte tror på straff som vårdande. Utan vill vi ändra på något beteende så gör vi det genom att skapa ett samhälle som bejakar alla människors möjlighet att utvecklas utifrån sin fulla potential och genom att erbjuda professionell hjälp där det behövs.

Att detta är en känslig fråga att överhuvudtaget diskutera visar bland annat barometerns ledare, som konsekvent väljer att misstolka hela förslaget. Jag har skrivit ett svar på det, citerar det nedan. Man vet ju aldrig om de väljer att publicera det eller inte

 

”Martin Tunström väljer att missuppfatta hela mitt förslag. Det handlar inte om legalisering av droger, det handlar inte om avkriminalisering av innehav, inte ens för eget bruk.

Det det handlar om är att det är droger inte människor som ska bekämpas. Människor ska inte dömas till fängelse för att de missbrukar droger. Människor ska erbjudas behandling och det ska vara enkelt att få behandling.

Sedan den så kallade konsumtionslagen infördes 1988 har användandet av droger ökat även i Sverige. Syftet med att införa lagen har således inte uppnåtts. Det behövs andra medel för att minska användandet av narkotika. Till exempel att tullen och polisen arbetar hårdare med att stoppa införelsen till landet.

Ett mer jämlikt samhälle är också ett sätt att minska användanet, men det är en helt annan debatt.

Dessutom vill jag påpeka för Martin att jag inte är ensam om den här åsikten. Förutom att vi är ett antal inom miljöpartiet som driver den här frågan så har vänsterpartiet det inskrivet sedan länge.

Mvh Jessica Rydell”

en bättre missbruksvård måste till

Svt tar idag upp problematiken kring missbruksvården i Agenda. Jag tycker det är mycket bra att det debatteras men det vore ännu bättre om vi kunde få till en mer human och tillgänglig missbruksvård.

Fram med förslagen i missbruksutredningen för beslut i riksdagen! Då kan vi iallafall börja förbättra. Det behövs antagligen mer men just nu känns det viktigast att bara komma igång med reformeringen. Alltför många dör idag, det måste bli ett slut på det.

vetenskap och beprövad erfarenhet ledord

Nästa vecka lämnar jag in ett remimssvar, på Missbruksutredningen (S 2008:04), till SKL från Miljöpartiet. Den särskilda utredarens Gerhard Larssons uppdrag har varit att göra en samlad översyn över den svenska missbruks- och beroendevården utifrån kommunernas, landstingens och statens insatser. Uppdraget omfattar alla delar av vården och behandlingen, det vill säga såväl innehåll och tillgänglighet som ansvar och organisation. Hans förslag till förbättring innefattar en genomgripande strukturförändring där hela huvudmannaskapet för vård och behandling av missbrukare läggs på landstingen, givet ansatsen att missbruk ska behandlas som en sjukdom. Jag anser att det skulle vara ett framsteg för svensk missbrukarvård om lagstiftningen fastslog att beroende bör betraktas som en sjukdom och behandlas av den myndighet som utför vård- nämligen landstingen. Det är viktigt att vi kommer ifrån den moraliserande tonläge som ofta förekommer då man talar om missbrukare. Våra antaganden om hur man bäst behandlar missbruk bör vila på vetenskaplig grund, inte på moralkakor.
Jag skiver också i remissvaret att auktorisation av vårdhem eller boende är nödvändigt. För att bedriva vård för alla andra grupper i samhället behöver vårdgivaren ha en särskilt legetimering, men för missbrukare behövs ingen dokumenterad auktorisering. De behandlingsmetoder som erbjuds missbrukare bör, precis som i övrig hälso- och sjukvård, vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Övrig lagstiftning, tex den om sprututbytesprogram, skulle också behöva förnyas utifrån ett vetenskapligt perspektiv.

beroendevård

Jag skriver idag om beroendevården på Barometerns debattsida. För er som inte har Barometern så kommer artikeln här också:

Beroendevården behöver en huvudman

På fredag åker jag till Stockholm för att lyssna på Gerhard Larsson, statens utredare i missbruksfrågor. Larssons utredning innehåller många bra förslag men framförallt kan man i utredningen se en ansats till att se på missbruk och beroende utifrån delvis nya perspektiv. Larsson menar att beroende är en sjukdom och därför bör behandlas framförallt inom hälso- och sjukvården. Enligt utredningen ser även den enskilde det som mer naturligt att söka sig till hälso- och sjukvården än att uppsöka socialkontoret för att få hjälp att bryta ett beroende.

Idag är beroendevården till stor del inriktad på det sociala. En missbrukare anses stå långt bort från samhället och lever i mer eller mindre social misär. Men det är bara en bråkdel av dem som lider av ett beroende som kan kategoriseras så. Majoriteten finns mitt i bland oss med jobb, familj och villa. Både alkoholister, narkomaner och dopade.

Vare sig kommuner eller landsting står i dag rustade för att möta den här verkligheten. Det är ofta krångligt att komma till den vård som den enskilde kan behöva, det är dessutom väldigt olika i olika delar av landet hur beroendevården är uppbyggd. Ofta skiljer man på alkohol och övriga droger. Alkoholproblem kan man ofta få hjälp med på vårdcentralen medan andra droger ofta ligger inom psykiatrins område.

För mig är det självklart att beroende är en sjukdom och därför ska behandlas av sjukvården. Landstinget borde, precis som Larsson föreslår, vara huvudman för beroendevården och primärvårdens roll måste vidgas. Det måste vara enkelt att få hjälp. När någon känner att livet är på väg att spåra ur ska inte han eller hon behöva lägga energin på vart han eller hon ska vända sig. Det ska vara enkelt att få vård så att energin kan läggas på att ta tag i beroendet.

Ett lokalt exempel på hur dagens delade huvudmannaskap försvårar för både kommuner och landsting att bedriva välfungerande beroendevård är södra länets beroendecentrum. Beroendecentrum började som ett samarbete mellan landstinget och kommunerna i södra Kalmar län, där vården bedrivs tvärprofessionellt för framförallt personer med samsjuklighet, det vill säga personer med både beroende och psykiatrisk sjukdom. Men beroendecentrum skulle även fungera som ett kunskapscentrum till nytta för alla länsinnevånare. Kommunerna har sedan inte kunnat enas om ekonomin och därmed inte velat ta ansvar för denna, i alla kommuner, utsatta grupp. Beroendecentrum finns fortfarande, och drivs av landstinget i visst samarbete med Kalmar kommun, till oerhörd nytta för många med samsjuklighet i södra länet men samarbetet mellan kommunerna är så gott som obefintligt.

En av mina hjärtefrågor är att få en bättre fungerande beroendevård i länet. Det är dags för en mer seriös syn, från politiskt håll, på beroende. Samhället måste ta beroendesjukdom på allvar och sluta stigmatisera de som är beroende. Gerhard Larssons missbruksutredning har många bra förslag, bland annat de jag nämner ovan men även när det gäller den i länet aktuella frågan om sprutbyte, som kan förändra och förbättra beroendevården i stort och synen på beroende. Jag kommer att vara drivande för att genomföra dessa förändringar. Både i SKL, där jag sitter i Social och individomsorgsberedningen, och i Landstinget i Kalmar län.

Jessica Rydell (MP)

bara en av fem

Läser i DN Gerhard Larssons debattartikel om Svensk missbruksvård. Gerhard Larsson är regeringens utredare i missbruksfrågor. Han skriver att missbrukarna ökar i antal och att bara en av fem faktiskt får vård.

Larsson sätter verkligen fokus på problemen med svensk missbruksvård. Framförallt håller jag med honom om att man i större utsträckning bör använda sig av läkemedelsassisterad behandling. Det finns evidens för flera av de läkemedelsbehandlingar som kan användas för att bli kvitt beroende.

På beroendecentrum i Kalmar har man varit framsynt nog att inse detta. Därför finns där även möjlighet att få behandling med bland annat metadon.Det är bra för patienterna, ju fler möjliga utvägar som finns desto större chans för patienterna att höja sin livskvalitet och komma ur sitt beroende.

Hoppas bara att våra södra läns kommuner kan ta intryck av vad Larsson skriver och förstå vikten av att behålla beroendecentrum. Det är en viktig länk för att få en bra och evidensbaserad missbruksvård här i länet.

Svar till Västervikstidningen

Nu har även Västervikstidning gett sig in i debatten om flumvård.

Så här ser mitt svar till tidningen ut:
Jag vet att många människor finner tröst i tro, den kan vara religiös, andlig, ateistisk eller på en högre makt med mera, och det har jag inget att invända emot. Var och en har rätt till vilken tro han eller hon föredrar så länge det inte skadar någon annan.

Det jag vänder mig emot är något annat. Gudrun skriver på sin blogg i det inlägget som ni hänvisar till ”Lösningen på kvinnornas problem låg inte i att ta sig samman och med hjälp av självövervinnelse ta sig ur sitt missbruk. Deras upprättelse skedde när de tog emot Jesus som sin frälsare.” Att som landstingsråd ha den inställningen till hur man ska hjälpa människor ut ur sitt missbruk är inte bara häpnadsväckande det är skrämmande.

Jag tycker att det är jätteviktigt att som landstingsråd vara lite mer professionell med vilka signaler som man sänder ut. Här säger Gudrun faktiskt att frälsning är lösningen för missbrukare. Det är att slå blå dunster i ögonen på folk och förringa hela det helvete som det ofta är för en missbrukare att ta sig tillbaka till ett vanligt liv. Det tycker jag är väldigt allvarligt.

Jag vill även vara tydlig med att jag inte är ute efter att förringa LP-stiftelsens verksamhet. Om man läser om LP-stiftelsens verksamhet så ser man att den, precis som de flesta behandlingsalternativ inom missbruksvården, använder motiverande samtal, kognitiv beteende terapi och arbetar med att stärka det som är bra hos individen. Verksamheten bygger på en kristen värdegrund och personalen är troende. Det finns inget som säger att frälsning är deras behandlingsmetod, vilket man kan tro när man läser det Gudrun skriver.

Oftast behövs det många olika insatser och ibland kan tro vara en komponent, men frälsning är ingen behandlningsmetod.

KD´s flumvård

Gudrun Brunegård, landstingsråd för KD, skrämmer mig. Hon skriver på sin blogg om några kvinnor som påstås tagit sig ur missbruk genom frälsning.

Lösningen på kvinnornas problem låg inte i att ta sig samman och med hjälp av självövervinnelse ta sig ur sitt missbruk. Deras upprättelse skedde när de tog emot Jesus som sin frälsare.

För mig är det obegripligt att ett landstingsråd så helt kan bort se från den medicinska och psykiatriska aspekten och lägga allt i händerna på en sagofigur. Att sprida den bilden av hur humbug kan hjälpa så allvarliga problem som missbruk måste ändå anses som rent skadligt.

En missbrukare som vill ta sig ur sitt missbruk behöver komma igång med en relevant behandling mot sitt beroende. Det är den egna vilja tillsammans med social, medicinsk och eller psykiatrisk behandling som hjälper människor ut ur sitt missbruk. Att vilseleda genom att säga att frälsning är vad dessa människor behöver är att sprida villfarelser och som landstingsråd borde Gudrun inse skillnaden. Religiös fanatism hör inte hemma inom sjukvården.

Beroendecentrum

Härom dagen togs sig borgerliga politiker, både från kommun och landsting, tid att besöka beroendecentrum här i Kalmar. Beroendecentrum startade för ett par år sedan och arbetet görs i samverkan mellan landstinget och kommunerna i södra länet.

Under förra mandatperioden när KD var ordförande i landstingsstyrelsen monterades beroendevården för södra länet, i landstingets regi, ner. Detta trots att det, vad jag vet, inte fanns några indikationer på att antalet beroende skulle minskat eller helt försvunnit. Jag är väldigt nöjd med att vi har fått igång beroendevård igen här i söder.

Men med tanke på KD:s människosyn så är det glädjande att dom nu verkar vara intresserade av att vi ska ha en fungerande beroendvård i hela länet, eller i alla fall här i söder. Betyder det att KD lokalt har börjat älska sin nästa även om vederbörande har dubbeldiagnos?